fredag 30 mars 2012

Julie och djuren

Julie har börjat upptäcka djur. De är ungefär lika roliga som barn, bebisar och alla thailändare. Speciellt lite större hundar som viftar på svansen och springer. Då viftar Julie på armarna, tjoar, dreglar och försöker springa efter.

På eftermiddagarna brukar vi ägna en timme eller så åt att jaga hundar i receptionen och runt om på hotellområdet. Om jag bär Julie när vi får syn på en börjar hon springa i luften (vilket fick personalen i receptionen att skratta högt idag) och står hon på golvet är det full karriär efter hunden.

Vovv vovv vovv

Men hon brukar stanna nån halvmeter ifrån och är än så länge inte så intresserad av att klappa. Vilket jag tycker är bra för man vet aldrig vad de har för otäcka baciller.

Vi träffade en fin katt igår som såg ren och välmående ut så den vågade jag klia lite bakom örat. Vilket gjorde Julie intresserad också. Fick hon tag i pälsen klappade hon ganska snällt men hon försökte få tag i öronen för att rycka i dem. Något riktigt bra grepp fick hon aldrig och det är nog katten glad för.

Fina, fina katten

Igår träffade vi väldigt stora hundar som jag förklarade det för Julie. Elefanter skulle vi vuxna säga. När det gäller hundar och katter tjoar Julie åt dem, elefanterna var hon aningen mer skeptisk mot. Hon tryckte sig nära mig och ville inte vinka eller heja på dem.

Men hon kikade storögt. Och grät inte, inte ens när elefanten upptäckte henne och sträckte fram snabeln mot oss. Men det var riktigt läskigt.

Stor elefant

Julies topptre favoritdjur:
1. Hundar
2. Katter
3. Fåglar

/Sandra

tisdag 27 mars 2012

Ändrade planer

Tio nätter på Koh Lanta blir femton istället. Vi skulle ha åkt till Ho Chi Minh City igår men blev kvar. Lite magbakterier hos mig och lite feber hos Julie spökade. Det är inte alltid frid och fröjd och glada dagar under åtta veckors semester. Om en småsjuk bebis gör en orolig hemma så är det ingenting mot vad hon gör här.

Att komma hem kommer bli en schlager. Och nu får Vietnam vänta till nästa vecka.

Hon står när hon vill. Och sätter sig på rumpan igen när hon vill också. Och nu är hon pigg, frisk och feberfri igen. Dock med lite kommande tänder som spökar.

Men det var också rätt skönt att slippa flytta på sig. För vi gillar ju Koh Lanta och har dessutom just upptäckt nästa strand, Long Beach, bara några minuter härifrån. Funderade ett tag på att byta boende till något där men mycket av lathet blev vi kvar på Klong Dao och Southern Lanta. Vi åker till Long Beach och käkar på kvällarna istället.

Såhär kan kvällarna spenderas på Long Beach, i små bambubås med glass, drinkar, öl och välling.

Dessutom fick vi några dagar till med kära mor när vi valde stanna. Julie kommer sakna farmor när hon åker.

Farmor och Julie under båtutflykten i söndags. Hon kommer sakna sin farmor, Jullan.

I och med den lilla fördröjningen av Vietnam knep vi också, mest jag kanske, in tre nätter i Bangkok på vägen. Så kan det gå. Nu slipper vi fixa visum till Vietnam också då vi bara stannar 15 dagar. Tyvärr hinner vi ju inte med allt vi tänkt i det avlånga landet och det ser ut som vi får ge upp bergsstaden Dalat.

Men ett par nätter i Bangkok väger ju upp mycket.

Med mina småelaka bakterier i magen missade jag söndagens bokade båtutflykt och fick spendera dagen i sängen i stället. Julie var dock pigg på dagen och hängde med Sandra och Yvve på en trevlig tur på havet med snorkling och bad.

Julie i sin vackra backpackerklänning.

Tyvärr kunde de inte simma hela vägen genom resans höjdpunkt - Emerald Cave, en 80 meter lång grotta där man efter att först ha simmat i smaragdfärgat vatten, totalt mörker, sedan kommer till en sandstrand. Men eftersom tidvattnet var för hög kunde de bara simma in cirka 15 meter och fick sen vända för gången täpptes igen helt av vågorna. Julie var lika glad ändå. Hon hade fullt på med att snacka med andra ungar och båtpersonalen.

Allt för nu.

/Kalle

fredag 23 mars 2012

Skola, sjukhus och ostbågar

Jag tror att jag börjar tycka om Koh Lanta ändå. Vi har spenderat en vecka här nu. Det är lite sådär som jag kan tänka mig att spanska solkusten är. Fast upphöjt till två. Även om jag aldrig varit där ska sägas. På den spanska solkusten alltså.

Vi spenderar våra dagar på stranden där vi bor, Klong Dao. Alldeles bredvid den svenska skolan. I byn, Saladan, någon kilometer härifrån, finns Lanta Mart som säljer Cheese Doodles. I Old Town på östsidan finns ett sjukhus.

Och skulle man lämna Sverige någon gång, för alltid eller för något år, och det vill man ju ibland, så antar att man fortfarande skulle vilja ha det där. Skola, sjukhus och ostbågar. Även om jag aldrig varit något stort fan av de första två. Den tredje däremot.



En bättre bok och en bättre solnedgång på Klong Dao beach.

Skulle jag åka till Thailand två veckor på semester så skulle jag nog nio gånger av tio föredra Railey Beach. För lugnet, för att komma ifrån allt, för att vara utlämnad till en udde där det inte finns något att göra. Men för en längre period gör sig verkligen Koh Lanta tror jag. Tyvärr har vi inte utforskat ön så mycket än. Men vi kanske hinner med det innan måndag. Eller tar det en annan gång.

Bra mat har de här också. Två ställen med riktigt bra burgare har vi hittat nu. The Frog och Fat Monkey. Vi snackar kanske inte GBK-klass men fan inte långt därifrån. Speciellt på The Frog.



Såhär lycklig blir Sandra med en Death by chocolate på The Frog.

Två besök har det blivit på Grodan. Det andra avslutades med ostbricka. Så kan det gå. Även restaurang Eden, schweiziskt, serveradei mycket bra mat. Så nära fine dining man kommer på ön tror jag och det ska naturligtvis testas.



Julie med en av sina servitörkompisar som hade som heltidsjobb att plocka upp leksaker från golvet på The Frog.

Jo, vi äter thai också. Självklart. Green curry, pad thai, fried rice, hot pans och nya favoriten Pad Kee Mao. (Nej, inte han ordföranden i FN.) Men burgare är ju ändå burgare.

Vi var på svenskägda stället Papa också. En Pluraliknandefigur med lite mindre mage stod i köket, lagade mat och såg ut att trivas. Tittade lite avundsjukt på honom. Det såg ganska perfekt ut. Jag åt en godare Hot Pan seafood meny Sandra blev tyvärr dålig av sin pizza. Eller om det var halsbränna.

Hos Indianen, Paz, som Sandra skrev om senast, hänger vi kvar. Jag med mina margarita, Sandra med något fruktigare. Jullan med en kvällsvälling. Paz hälsar henne alltid välkommen med ett högt och glatt Juliiiiiiiie!

Kära mor kom ner till oss i onsdags. Julie tycker det är kul, och helt rätt, att få ännu mer uppmärksamhet.



Yvve med ostbricka på The Frog.

Och på tal om det där med svensk skola och ostbågar så har Southern Lanta Resort, där vi bor, både villor och lägenheter att hyra för längre perioder vad det verkar...
/Kalle



Hela familjen på The Fat Monkey

söndag 18 mars 2012

Little Sweden

Lördagkväll. Vi hänger på ett ställe som heter Indian. Mycket bra häng. Det är bara svenskar omkring oss. Och massa barn. Julie har fullt sjå med att säga hej till alla. Eller heeejj, öööhhhh, daaaa som hon säger.

Det känns lite som om vi är i Sverige en sommarkväll. Fast det är lite varmare. Och drinkarna lite billigare. Och lite starkare.

En grabb på 12 år ungefär kör en eldshow med jämna mellanrum. Jätteduktig. Om det vore min son skulle jag vara så nervös men hans mamma verkar väldigt lugn. Och stolt.

Killen kör sin eldshow

Senare under kvällen gick indianen him self fram och körde en eldshow också. Snabbare, bättre och farligare än pojkens. Men jag är ändå mest imponerad av grabben.

Indianen gör samma sak

Nu är vi alltså på Koh Lanta. På svensk-stranden som jag hörde någon kalla det. Havet, stranden och boendet är alla fina. Nära till Saladan, staden här, där det finns gott om shopping och restauranger.

Det är så mycket mer här än på Railey. Fler människor, mer att göra, mer att välja på, mer sand. Men efter Railey känns det rätt okej med mera liv. Får se vad vi tycker om 10 dagar här. Ibland känner jag att det är ett ställe vi kan återvända till och ibland känns det som om 10 dagar räcker för alltid.

Det råder inte direkt brist på uppmärksamhet kring Jullan fast att både mamma och pappa får massage.

Idag ska vi stilla mitt shoppingbehov med en helkväll i Saladan. Annars ser vi mest framemot tisdag då Yvve kommer och hälsar på oss. Tillsammans tänkte vi göra en snorklingsutflykt till fyra olika öar och även simma in i en grotta. Undra om Yvve vet om denna plan?

En dag i nästa vecka ska jag iväg och dyka. Redan nu orolig för att lämna Kalle. Men han är i goda händer, Julie kommer ta väl hand om honom. Vi har pratat om detta och hon har lovat att hålla honom sysselsatt.

torsdag 15 mars 2012

Konsten att göra så lite som möjligt

Nu har vi varit drygt en vecka på Railey Beach. Och stannar ytterligare en natt innan vi åker vidare till Koh Lanta på fredag. Det har varit underbara dagar. Men vi ska i ärlighetens namn säga att vi tänkte på att dra ner på antal innan vi kom.

Railey var nog den plats vi tyckte allra bäst om när vi träffades här och åkte runt 2006. Inga bilar, ingen prostitution med människorna den drar till sig, inga direkta uteställen, ingen stress och inga jobbiga försäljare. Man slapp alltså allt det där jobbiga med charterresemålen.

Men, å andra sidan, så finns det heller inte så mycket att göra. Det var anledning till att vi blev lite nojiga i Bangkok och tänkte boka om. Men det gjorde vi aldrig och nu är vi glada för det.

Att det inte finns speciellt mycket att göra är verkligen charmen med stället har vi återupptäckt nu.

Jag tänkte passa på att berätta lite på Railey för er som eventuellt vart sugna på att åka hit eller blivit det nu. Vi kan verkligen varmt rekomendera att skippa de klassiska charterresemålen i Thailand och åka hit istället.

Railey är en udde som består av fyra stränder - Railey east, Railey west, Prah nang och Ton Sai. Man når Railey west, Prahnang och Ton Sai med longtailbåt från Ao Nang på cirka en kvart. Från Railey east kan man ta båten direkt in till Krabi town.

Naturen är verkligen storslagen - gröna klippberg som spränger upp ur havet och bäddar in udden med de fyra stränderna i ett lummigt paradis. Huvudstranden, om man får kalla den så, dit de flesta kommer, Railey west, är också den mest badvänliga, även om tidvattnet gör sig påmint även här.


Railey west beach.

På västsidan finns fem bungalowkomplex, alla lite dyrare än vad den gemene backpackern letar efter men fortfarande hyfsat billigt om man jämför med exepelvis medelhavet. Eller alla utom ett ska sägas. Rayavadee erbjuder lyx och här kommer du inte under ett par-tre tusen svenska kronor per natt.

Restauarangutbudet är dock magert på västsidan, endast tre av hotellen har restaurang och inget av ställena föll så där riktigt i smaken. Bäst var nog det fjärde stället - Flaming Tree, som ligger på det som kallas Walking street där de få butikerna på Raileys västsida samlas. Bra och god mat men något dyrare än på öst. Vad gäller servicen var vi väl inte helt överens men jag tycker att den var klart acceptabel.

Flaming Trees största fördel är annars hängvänligheten. Här hänger man bra. För frukost, lunch, middag, en drink, en öl, ett parti schack, en bok, en glass, en kaffe eller vad som. Spel finns att låna och all konst på väggarna och i taket gör stället till ett litet galleri.


Walking Street.


En glad kille med en öl på Flaming Tree.

Vi bodde på Västsidan, på Sand Sea Resort. Det var helt ok även om servicen i restaurangen, som vi helt valde bort på kvällarna, lämnade endel övrigt att önska. Det finns ett fint och bra poolområde, perfekt för oss med småbarn eftersom det var enkelt att hitta skuggplatser. Dessutom nära ner till väststranden då. Gratis wifi erbjöds vid poolområdet och i restaurangen. Hade naturligtvis inte tackat nej om de kunde erbjudit på rummen också. Frukosten sådär men för en som aldrig käkar frukost hemma helt ok.


Vårt poolområde på Sand Sea Resort.

Rummen var rena och fina med thailändska bungalowmått mätt. Mangoträd i trädgården utanför och apor som slängde sig i träden, och på vårt plåttak ska tilläggas. Precis sådär som ska det vara. Vi fick en Bungalow rätt långt in i trädgården vilket egentligen inte gjorde något eftersom vi då hade nära ner till Railey east.


Trädgården på hotellet.

Östsidan är väldigt präglad av tidvattnet och i princip obadbar. Men det är här de flesta hotell, restauranger och barer ligger. Här finns även flertalet minimarts och ett mindre apotek. Och bland restaurangerna finns några guldkorn. Vårt favoritställe blev Diamond Cave (också namnet på en grotta man kan besöka, häftigt ställe) med trevlig personal, god mat och billiga drinkar. Och Premier league-fotboll.


Två glada tjejer på Diamond Cave.

Ett annat bra ställe var det något lyxigare hotellet Bhu Nga Thani där vi tänkte checka in nästa gång vi hittar hit. Om det inte är för dyrt. Maten var dock inte dyrare än någon annanstans och servicen på topp. Två ställen där servicen och/eller maten inte var på topp och som ni kan undvika är Railayprincess och Sawasdee.

Kluvna var vi inför The Last Bar, längst bort på östsidan, jättebra på lunchen en dag och betydligt sämre vid middagen dan efter.

Prah nang, den tredje stranden, är också den badvänlig. Mycket till och med enligt någon brittisk tidning som utsåg den till världens näst vackraste. Promenaden hit, om man inte tar taxibåten, kan både vara vacker och krånglig, om man har bebis och barnvagn (se tidigare inlägg).


Raileys kanske inte allra vackraste hus hade generöst besök av apor. Hur många ser ni på bilden? Det var säkert ett tiotal till som inte fastnade.

På stranden finns inga restauranger utan den upptas helt av Rayavadee, som alltså ligger mellan västsidan och här. Tyvärr har man dock ingen möjlighet att gena igenom bungalowkomplexet som skyddas av vakter. Men vägen är som sagt vacker med berg och natur som hämtade ur en sagovärld. På ett ställe hänger det från berget ner ett rep man kan hissa sig upp i och hitta uddens gömda lagun. Svårt med bebis dock.

Den fjärde stranden, Ton Sai, ligger en knapp tre kilometers promenad bort eller om man simmar ett par hundra meter från västsidan, alternativt vadar vid lågvatten. Här finns ett antal boenden med restauranger, tyvärr tog vi oss inte tid att besöka Ton Sai denna gång.

Och tröttnar man på upplägget vakna-äta-sola-bada-äta-sola-bada-vila-äta-sova så finns det faltiskt lite annat att göra. Klättring är populärt och det finns flertalet butiker som erbjuder kurser och klättringsutflykter. Man kan hyra kanoter eller åka med någon av resebyråernas båtutflykter till de närliggande öarna. Det finns även möjlighet att åka på dykturer eller för den som föredrar att se havets prakt på lite avstånd, snorklingsturer. Lite lättare upptäcktsfärder gör man bäst till någon av de flera grottorna.


Diamond Cave, grottan.

Men det allra mesta går som sagt ut på att ta det så lugnt som möjligt på Railey beach. Vill man göra det och är bra på att göra det bör man verkligen spendera tid här. Eller om man har en sjumånaders bebis som kräver ganska mycket även om man egentligen inte gör någonting.


Bebis badar och lär sig hantera en boll.

/Kalle

måndag 12 mars 2012

Coolaste tjejen i Thailand

Såhär tuff kan man vara när man hänger i eftermiddagssolens skugga vid poolen på Railey beach.

Burned

De flesta thailändare är väldigt trevliga. Några springer till och med fram för att gulla med Julie när vi går förbi restauranger och affärer.

Men så finns det vissa ställen och vissa personer där man blir förvånad över personalens arrogans. Otrevliga till max och verkar inte förstå någonting alls.

Då har jag bara lust att skrika "Ni jobbar med SERVICE!!! De flesta av era kunder är TURISTER!!! Lär er några ord engelska men framförallt försök vara lite TREVLIGA!!!

Men idioter finns det i alla länder, överallt. Tur att de flesta är trevliga här. De otrevliga får ingen dricks, min hämnd i det lilla.

En kille som fick mycket dricks igår kväll var han som serverade drinkar. Hämtade barnstol utan att vi bad om det och kelade en massa med Julie. Han saknade sin dotter, 8 månader, som bodde i Chang Mai en massa mil härifrån. Han var tvungen att jobba här och kunde inte vara hemma hos sin familj.
Så här trevligt kan man ha det på restaurang

Påtal om föräldrar så träffade vi en kvinna häromdagen som hade en dotter jämngammal med Julie hemma men hon jobbade redan.

Vi har det så otroligt bra i Sverige som kan vara hemma så länge med våra små barn. Eller borta med dem.

Killen med drinkarna var så trevlig så vi gick tillbaka dit ikväll också. Han kände igen oss och vi fick lika bra service och Julie lika mycket uppmärksamhet idag också.

Tidigare idag gjorde Kalle och Julie en utflykt till Diamond Cave. Julie gillade att det var så svalt så hon skrattade mest hela tiden. Kalle smälte bort på vägen hem, solsting kallar han det, och fick lägga sig under ACn en stund.

Under tiden låg jag på beachen och stekte mig. Och helstekt blev jag. Trots solskyddsfaktor och bara en timme i solen ser jag numera ut som en kräfta på baksidan lår. Aj. Nu blir det skugga i flera dagar!

Kalle har börjat få lite färg han också. Den enda som inte fått det minsta färg är Julie. Eller jo lite röd på kinderna är hon. Men eftersom hon håller igång hela tiden är vi inte 100 på om det är solen eller att hon är varm. Smörjer med lite solskydd för säkerhets skull nu.
Busfröet på kvällen. Inte den lättaste att fånga på bild.

Träffade några kineser idag med en dotter på 16 månader. De hade hela 10 dagar semester om året. De kommenterade att Julie inte fått någon färg medan deras unge blivit brun. Inget vi strävar efter direkt. Vi ska komma hem som två pepparkaksföräldrar och en blekfisunge.

lördag 10 mars 2012

Långa dagar

Ungefär såhär gick vår dag till den 9 mars 2012:

08.45 - Vi vaknar. Eller jag, Kalle, och Sandra vaknar. Julie får väckas. Vi kokar upp vatten och ger henne en välling. Eftersom vällingnappen gått sönder tar det något längre tid för henne att få i sig. Men hon äter med aptit. Jag smörjer in mig med solkräm. Men tar fel, nummer 6 istället för 15. Damn it. Sandra tar rätt. Jag kör lite 15 också.

09.30 - Vi går och käkar frulle. Vattenmelon, pannkakor, rostat bröd, omelett. Kopplar upp oss på wifin, kollar twitter och facebook.

10.00 - Har tidigare bestämt oss för att besöka Phra Nang, en av Railey Beach tre badvänliga stränder och av någon brittisk tidning utsedd till världens nästa vackraste. Börjar promenaden som ska ta en kvart på sin höjd. Tänker inte på tidvattnet vilket gör att vi får vada samt bära bebis och vagn ett par hundra meter.

10.30 - Framme. Hittar ingen riktig skugga. Dessutom är vattnet extremt högt idag. Det var tydligen fullmåne igår. Vi missade det. Samt eventuella full moon-party. Vi lägger oss men det dröjer inte länge innan vattnet kommer upp och nyper oss i rumpan samt drar med sig sand och sandar, och blöter, ner handdukar samt strandmatta. Dags att gå.

11.15 - Således gå tillbaka. En fin väg första biten. Men ännu högre vatten ska det visa sig när vi kommer fram till det. Vi får vada ännu längre än när vi gick hit och övar statisk styrka i armarna när vi bär bebis och vagn.


11.30 - Lägger oss vid poolen. Julie badar länge och skrattar åt barnen som leker. Sen käkar hon. Gröt.

13.00 - Bebis somnar och sover i sin vagn vid poolen. Lite skönt. Jag lyssnar på Filip och Fredriks podcast och Sandra läser nån tjock bok om drakar, demoner, varulvar och vampyrer.

13.45 - Vi går till Walking Street, Raileys i princip enda "gata" och sätter oss för att käka. Jag beställer nudlar med grönsaker och chili och en Chang och Sandra tar grillad majs och en vattenmelonshake. Det är gott.

14.30 - Bebis vaknar. Vi siter kvar. Jag dricker en Chang till och busar med Julie som dock mest snackar med alla som går förbi. Sandra läser lite till i sin 800-sidor tjocka bok.


15.00 - Går tillbaka till rummet, byter blöja och svalkar oss i ac:n. Kör lite myggjakt. Vi har mord i blicken, alla tre. Vi har inte överdrivet med myggor men de som finns gillar Sandra, som alltid, och har lärt sig tycka om mig också tydligen. Som tur är inte Julie än dock.

15.45 - Går ner till stranden. Den närmaste. Vattnet är högt här också nu men det går i alla fall att ligga där. Julie får en välling, jag kollar twitter, Sandra googlar och sover tio minuter. Julie använder för omväxlings skull mig, och inte Sandra, som klätterställning.

16.30 - Julie tröttnar på att sitta stilla och tar med sig sin nyvakna mamma på en strandpromenad.


17.00 - Bebis somnar i vagnen. Vi går tillbaka, duschar av oss sanden, läser lite och vilar. Jag somnar en halvtimme, Sandra tio minuter. Sen vaknar bebis.

18.15 - Klär på oss och gör oss i ordning för att gå ut.

19.00 - Går bort till hotellrestaurangen för att bebis ska få mat. Försöker förgäves få de att värma maten i den microvågsugn de sa att de hade. De envisas istället med att hälla maten i en plastpåse och värma i vattenbad. Sandra blir irriterad. Sen visar det sig att de inte har nån micro och maten som vi fick tillbaka var kall och då blir det in i pizzaugnen istället. Puhh.. Upptäcker att vi glömt haklapp. Bebis käkar ändå. Utan att slabba. Men blir inte riktigt mätt.

19.30 - Regnet kommer. Öser ner. Tredje dagen i rad nu. Svalkar ner i alla fall.

20.00 - Sitter på restaurangen bredvid vårt hotell och ska käka. Julie träffar Amore igen och får en stor kram. Sen får hon en banan också och blir mätt. Glad tjej. Jag käkar Hot pan seafood och Sandra en fiskburgare. Det är ok.

21.00 - Vi går tillbaka till Walking Street. Sandra käkar en glass. Sådär nöjd. Jag dricker en Whisky sour. Det var ju fredag ändå sas det. Nöjd. BILD

21.30 - Julie är trött, vi går tillbaka och hon hinner somna på vägen. Det blixtrar och dundrar från havet men har slutat regna.

22.15 - Bebis vaknar, får en välling och blir en vilding. Klänger på oss och vill resa sig mot allt. Galen. Är sånär på väg att radera detta inlägget som jag suttit och skrivit en timme.


23.30 - Julie somnar. Sandra försöker sova. Jag skriver lite. Imårrn åker vi in till Ao Nang en runda. Gonatt.

/Kalle

torsdag 8 mars 2012

Dags att resa på sig...

Nu har vi äntligen lämnat Bangkok. Äntligen tycker jag, Sandra, Kalle gillar storstäder så han har som vanligt gillat Bangkok.

Flygresan gick kanon! Julie och jag somnade vid start, efter halva resan vaknade Julie, pratade med sin pappa och med en tjej i sätet bakom, medan jag fick sova vidare.


En av alla Julies vänner här.

Ao Nang mötte oss med en rejäl regnskur efter några timmar med tryckande, klibbig hetta. Skönt! På Railey Beach, idag, var det i princip likadant. Två regndagar i rad alltså. Misströsta inte där hemma i kylan... Men nu ser vi med tillförsikt fram emot fint väder resten av resan.


Båtresan till Railey, Julies första resa i båt.

Idag har vi badat en massa i poolen. Svalt och skönt tycker vi allihop. Speciellt fröken Julie verkade gilla att plaska runt i sin nya badring med ratt och pip.

En annan sak Julie har upptäckt är superkul är att resa sig upp. Tidigare har hon försökt kravla upp mot oss men inte riktigt lyckas. Idag när vi skulle packa upp reste hon sig plötsligt upp mot spjälorna i spjälsängen och stod där. Så roligt! Nu ska hon bara lära sig att ta sig ner utan att slå sig.

Krypande går också framåt. Eller ja, inte bokstavligt. Men Julie står i startposition och vinglar. Snart bär det av.

Ikväll på stranden träffade vi Amore, 19 månader, från Israel. Genast en ny kompis. De satt och titta på varandra, Amore sa "Julie" hela tiden och Julie sa "öhhohhihhhahhh" och dreglade kopiöst. Ett säkert tecken på att hon gillar någon.


Min middag. Fried rice i en ananas. Alltid lika roligt när Julie tajmar sina sovstunder med våra mattider.

TOPPLISTA
Julies topplista på bästa tuggleksakerna:
1. Allt man inte får tugga på
2. Mammas handväska
3. Korken på nappflaskan

/Sandra

måndag 5 mars 2012

Tillbaka på Khao San

Idag har vi återupplevt Khao San Road. Fortfarande kaos. Och ganska kul. Billigt. Billigare än våra fina hotell- och shoppinggallerikvarter.

Gatan lever verkligen sitt eget lilla liv mitt i Bangkok. Allt ska krängas. Och alla ska trängas. Backpackers mecka. Alla ska igenom Khao San Road på den där Asientrippen. Som röret i ett timglas. Man kommer, bara är och så åker man igen. Allt förblir detsamma. Och de flesta kommer tillbaka också. Någon gång. Kanske med en dotter på magen.

Julie håller oss vakna. Vid halv fyra-tiden i natt när hon lekt, busat, ätit och skrattat i en dryg timme var våra spontana kommentarer: Skönt att hon är glad i alla fall, tur att hon äter i alla fall.

Man får vara glad för det lilla när den lilla pysen varit lite hängig de första dagarna i värmen. Och när tand nummer två gjort det svårt att äta och dricka. Så vi ligger gärna vakna lite på natten.

I dag har det varit andra bullar dock. Vad får hon all energi ifrån? Det har gåtts hundratalsmeter, intagits krypposition mest hela tiden, snackat med alla, ätit, druckit och busat med hela gänget som är med från Sverige - Simpsons hand, Alfons, Pingu och grabbarna.

Imårrn tar vi flyget ner till Krabi för en natt i Ao Nang först. Då ska jag, Kalle, hålla Julie vaken istället. Arsenal-Milan 02.45. Och den pyttepyttepyttelilla chansen att nå kvartsfinal i Champions league. Allt är möjligt.

Sedan blir det Railay Beach i nio nätter. Vi var lite inne på att minska ner den vistelsen igår när vi, lite sent om side kan man tycka, kom på att det ju inte alls finns särskilt mycket att göra där när solen gått ner. Men det var för sent att boka om.

Vi hittar nog på nåt. Förhoppningsvis har vi fortfarande vårt energiknippe kvar som kräver 110 procent av vår, gemensema visserligen, rätt skönt, uppmärksamhet.

Nedan ser ni att det alltid är skönare att sova två, Jullan på Khao San Road och hur glad man kan vara när man ska få sin kvällsgröt. Fast omvänt kanske. Jag vet inte riktigt hur de dyker upp.

/Kalle och Sandra.

lördag 3 mars 2012

Celine Dion is in the place

What a city it is. Bangkok. Jag tycker mycket om den. Under de fyra månader jag spenderade i Asien under 2006 tror jag att jag hamnade i Bangkok minst tio gånger. Och jag åker gärna hit igen.

Kanske är jag just nu lite färgad av att jag just kom från en pub där jag såg Robin van Persie avgöra i 92:a mot Liverpool på Anfield. Såna kvällar.

Har ni glömt hur ledmotivet till Titanic låter så är Bangkok the place to be. Vi har hört den i femtiotvå versioner nu under knappt två dagar. Senast: uckulele. Panflöjt verkar vara en favorit annars.

Julie gillar också Bangkok. Alla ska prata med henne, dra i tår och händer. Och hon bara skrattar. Sen frågar de: "How old?", vi svarar: "Seven months" och då säger de: "Ohh, seven months. Look like seventeen".

Är hon så stor?

Vi har en vattenläcka på rummet. Har med den där Julie och en ny tand att göra. Rinner friskt. Hon ska ju få I sig vätskan. Inte ur.

Vårt poolområde går inte av för hackor alltså. Kan komma med bildbevis senare.

Bebis gillar som sagt Bangkok. Det är fotografen hon har svårt för.

Och nu ska det gå att kommentera lättare.

/Kalle

fredag 2 mars 2012

Julie och en korean

När vi kom till Kastrup fick vi inte checka in för det såg inte ut som Julie hade betalat sin biljett. Straffet för att vi hånade pojkarna på tåget?

Vi fick gå till Turkish Airlines kontor för att försöka fixa det. Jädra STA! Har bara varit bekymmer att boka genom dem. Nästa resa bokas direkt av flygbolaget.

I alla fall, de på Turkish var väldigt trevliga och fixade en ny biljett åt unga fröken. Som inte heller den funkade när vi skulle checka in. Efter mycket trassel fick vi till slut våra boardingcard. Puh! Undra om vi ska gå igenom samma procedur på hemvägen?

Förutom att bebisar inte har med kvitto på sina biljetter så är det väldigt smidigt att flyga med dem. Gå före alla köer, först in på planet och sitta där det är som mest benutrymme.

Bästa kön att få gå före idag var passkontrollen i Bangkok. Normal kötid var säkert två timmar, i kön för bebisar var den cirka 15 minuter.

Plus att Julie skaffa en ny vän, en koreansk pojke som inte förstod varför Julie inte kunde stampa med fötterna som han trots att han försökte hjälpa till genom att dra henne i tårna.

Julie och han var lika stora, längdmässigt, men pojken var 20 månader och Julie är 7.

Efter en lång resa beställer vi nu roomservice. Och lägger oss efter det.

/Sandra


torsdag 1 mars 2012

Nässjö-Köpenhamn

De träin is nau arrajving Hässleholm. Schange her för de adder träin to Tyringe. Så säger han, konduktörn.

Bebis har kul än så länge i alla fall. Mätt och belåten.

20 minuter sena. Sabbat min 24h dörr-till-dörr-plan. Vi kanske hinner flyga ikapp det. Eller just det. Vi räknade med SJ. Alltså fyra timmars inplanerad transfertid på Kastrup.

Det hade inte killarna framför. Vi skulle ha anlänt Kastrup 13.09. Lär komma fram kring halv. Om vi har tur. Pojkarna ska flyga till Madrid kvart över 2. Konduktörn blev lite orolig för dem. Nu känns de nervösa.

Och nu hamnade vi bakom ett Pågatåg. Som ska stanna ett par gånger innan Malmö.

Kalle/Sandra/Julie-Madridkillarna 1-0.

Eller 1000-0 egentligen. De lär missa.

Ser fram emot Per Bjurmans intervju med Filip Hammar på flyget sen.

/Kalle

And off we go...

Klockan är slagen. Det är den 1:a mars. Om 10 timmar sätter vi oss i bilen till Nässjö. Med ett par timmars sömn i bagaget senaste natten kanske jag skulle sova.

Räknade ut att det blir ungefär 24 timmar från dörr till dörr. Utan förseningar ganska exakt tror jag; Skrikebo-Nässjö-Köpenhamn-Istanbul-Bangkok-Ramada Hotel & Suites.

De där 24 timmarna hade inte bekommit mig om det inte vore för att Julie, snart 7 månader, är med oss. Jag tror jag har fått resfeber. Högerörat brummar på högre än vanligt. Vad har vi gett oss in på?

Men mest ser jag naturligtvis fram emot att få glida ner i den där solstolen vid poolen på taket, i den där staden jag tror att jag besökte 12 gånger under en vår. Jag har längtat tillbaka.

Och jag längtar efter lukterna, solen, havet, värmen, smakerna, människorna och ljudet av geckos i den svarta kvällen. Lugnet. Kanske framförallt lugnet. Och en Chang. Eller en banana pancake. Eller både och.

Vi åker tillbaka brottsplatsen nu, jag och min tjej. Där vi möttes. Och med oss tar vi vår Julie. Stjärnan. Stolpskottet. Och drygt 15 kilo mat. Hon får väl läsa om det här när hon blir stor. Kommer nog skratta gott åt diverse fadäser vi lär råka ut för.

Jag får ont i ryggen bara jag tänker på den där ryggsäcken. För att inte tala om 8,5 kilosklumpen som vill rida på axlarna.

Vill ni hänga med så gör ni det bäst här. Kanske får ni stanna kvar hemma i Skrikebo sen också. Om vi bestämmer oss för att hitta på något kul när vi kommer hem.

Välkommen till Skrikebo - The blogg edition.

/Kalle