Stora, lilla tjejen

Nu har vår stora lilla tjej fyllt ett helt år. Kommer alla födelsedagar kännas så här mycket eller var det bara den första? Jag har varit mer uppspelt och glad inför hennes födelsedag än jag varit inför min egen på många, många år.

Fest hade vi i dagarna tre. Först ut på lördagen var släkten och sen hade vi två mindre barnkalas söndag och måndag. Tror Julie gillade alla dagarna, men roligast var nog när det fanns personer i hennes höjd att busa med.

Många fina, roliga paket fick hon. Tidningspapper är superkul att slita sönder men paketspapper förstod hon sig inte på. Försökte visa att det lät också, men inte. Snörena var lite kul. Prasselplasten inuti ett paket var kanon. Så roligt att hon gick iväg med det och glömde resten av presenterna.

Nu tar vi oss an ett nytt år. Antagligen kommer utvecklingen inte ske i samma rasande tempo nu, från nyfödd försvarslös till sprallig springande unge med stark vilja. Men viljan kommer nog bli starkare och vi kommer nog få en väldigt envis unge tror jag. Hon har ju att brås på. Men mest det kommande året ser jag fram emot att hon ska börja snacka.

En riktigt god kvällsmat

Kalle bad mig i förmiddags att baka chokladbollar. Varför han inte gör det själv? Det är för kladdigt. Men jag är inte den som är den. Så efter en långpromenad för att döva samvetet inför denna måltid så rullade jag ihop lite bollar.

Klassiska chokladbollar.

När jag ändå hade nästan allt framme för att baka muffins så slängde jag ihop några sådana också. Hade lite beslutsångerst inför vilken smak jag skulle ta. Men även här fick Kalle önska och då blev det klassiska citronmuffins. Lite tråkigt tycker jag och kokade smörkolafrosting och hällde ovanpå. Jävlar i min lilla låda så gott det blev!

Jag har börjat exprimentera lite med min bakning. Vågar lite mer. Så därför har jag inte exakt recept på dessa gudomliga muffins men ungefär såhär var det:

Muffins

100 g smör

2 dl mjölk

Skal av en halv citron

2 ägg

1 1/2 dl strösocker

1 tsk vaniljsocker (tog en stor tesked)

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 nypa salt

Sätt ugnen på 175 grader för stora muffins och 200 grader för små.

Smält smöret, tillsätt mjölk och rivet citronskal. Låt svalna medan du vispar ägg, socker och vaniljsocker pösigt. Rör ner vätskan.

Blanda de torra ingredienserna och vänd ner i smeten. Det ska vändas ihop snabbt men ändå försiktigt för att behålla luften i smeten. Att det är små mjölklumpar kvar gör inget.

Placera ut pappersformar i en muffinsplåt (eller använd dubbla formar, det gjorde jag) och fyll till 2/3 med smet. Grädda i mitten av ugnen cirka 20 minuter för stora och 12-15 minuter för små.

Jag glömde ta tid på mina men när de inte skakade längre av att Kalle och Julie studsade jämte ugnen testade jag med en sticka som kom ut helt torr. Alltså var de klara. Receptet tror jag kommer från nån bok av Leila Lindholm från början.

Frosting

Detta är ännu mer spännande att återge recept på. I boken "Muffins" finns originalet men jag försökte halvera det receptet. Även matematikern Kalle hade vissa svårigheter att säga exakt hur mycket hälften av 3/4 dl är, men vi gör ett försök.

25 g smör

knappt 1/2 dl muscovadosocker

2 msk grädde

1 1/2 dl florsocker

knappt 1/2 tsk vaniljsocker

någon droppe vatten i nödfall

Smält smör i en kastrull. Slå på muscovadosockret och rör om tills sockret löst sig.

Låt blandningen puttra under omrörning i två minuter. Tillsätt grädden och rör i ytterligare två minuter.

När såsen tjocknat, ta av från värmen och låt svalna under omrörning i några minuter.

Vispa i florsocker och vaniljsocker. Här blev mitt bara en konstig massa så jag tillsatte några droppar vatten. Då blev det ganska rinnigt men det löste jag med lite extra florsocker. Sen stelnar frostingen när den väl är på muffinsen så att det är lite rinnig gör inget.

Bred på muffinsen. Njut.

Upptäckte fler "missar" nu när jag skrev av recpetet. Det skulle vara osaltat smör. Nja det hade inte jag. Och man skulle sikta florsockret. Äsch sånt är överkurs. Det blev bra ändå!

Citronmuffins med smörkolafrosting. En sån här kvällsmat blir i alla fall jag lycklig av!

Utflykter i försommartid

Nu har potatisarna kommit i jorden. Eftersom Kalle var sjuk när trädgårdslanden skulle luckras upp lovade han att göra hela potatislandet. Knappt en meter (av femton) grävde han sen fick jag göra resten. Förkyld och ont i ryggen sa han, lat och vek sa jag. Sen gick han in och ställde sig vid spisen. Där han hör hemma.

Lite skillnad på jorden framför mig där det är grävt och bakom mig där jag ska gräva.

Dagen efter flydde Kalle till Växjö och min far och jag hjälptes åt att sätta ner dessa underbara potatisknölar i jorden medan Julie tog en lur.

Nästa helg ska fler rotfrukter och grönsaker ner i marken. Vi tar lite i taget så vi inte överanstränger oss. Undrar om Kalle är förkyld då också?

Nu befinner vi oss i ett soligt Ludvika hemma hos Kalles mormor och morfar. Känns nästan som sommar. Morfar Olle klippte gräset igår och Julie tittade storögt på.

Gräsklippning är spännande

Sen upptäckte hon gullvivorna som växer lite varstans här och började plocka dem. Slet av själva blomman rättare sagt. Åh vad jag längtar tills hon kommer in med en bukett och ger mig. Även om blommorna saknar skaft och knappt går att sätta i vas.

Fina blommor. Plocka lite bara.

Igår plockade mormor Anita fram ett luffaschack med massa smådelar. Verkade vara en dålig idé för jag trodde alla bitar skulle provsmakas men inte en enda hamnade i Julies mun. Börjar kanske förstå att man inte måste smaka på allt?

Anita bygger torn som Julie river ner.

Ett collage från besöket hos Kalles gammelmormor idag. Fem generationer.

Ett trädgårdsland, flera trädgårdsländer?

Nu är vi som bekant hemma i Skrikebo. Det har varit en hel del att göra. Packa upp, tvätta, städa. Träffa vänner som vi saknat i två månader. En del har vi fortfarande inte hunnit träffa men hoppas det blir snart. 

Det har ju blivit vår vilket är så härligt! Nästan så man kan kalla det försommar vissa dagar.  

Förra årets löjtnantshjärta har tittat upp. I ren glädje över att den inte var död köpte vi två till. Kommer få en minihäck av små rosa hjärtan.

Vi vill kunna skörda våra egna grönsaker, sallader och kryddor så nu är det en hel del som ska göras i trädgårdslanden. I fredags köpte vi barkmull som tydligen ska vara så bra för jorden. I höstas fyllde vi på med massa koskit och ett tjock täcke med löv och gräsklipp som har fått gotta sig över vintern. I helgen har jag roat mig med att vända runt jorden med en grep för att blanda runt allt det gotta och få det fluffigt. 

Det dök upp massa daggmaskar när jag grävde vilket måste vara ett tecken på att jorden är fin. Det får vi svar på om ett par veckor då det förhoppningsvis börjar växa så in i norden. 

I lördags satt jag ner örterna som vi köpte. Eftersom vi inte haft möjlighet att förkultivera kör vi på varianten med färdiga småplantor i år. Chokladmynta och vildvitlök är de mest spännande vi satsar på, annars är det gamla trogna klassiker. Har förkultiverat tre olika sorters basilika inomhus. Hoppas de hinner ta sig till sommaren så vi kan sätta ut dem också.

Jag ser gelé, saft och tårtdekoration.

Nu har vi bara potatislandet kvar. Eftersom Kalle hittills inte rört spaden eller grepen tror jag han ska få göra det mesta där. Ja och så ska vi plantera en massa också. Men det tar vi en annan dag. 

Och i sommar ska allt ätas upp. Det är det bästa. 

Åtta veckor senare

På väg hem då. Direktkärra hade varit att föredra. Nu blir det tre timmar i Istanbul på vägen. Sådär kul.

Avslutade Hong Kong med en halvdag i Stanley, på södra delen av ön. Förvånansvärt skönt att slippa undan staden i den lilla byn som var Hong Kongs första stad och dit engelsmännen först kom.

Jullan fick jobb på den något ruffiga men väldigt charmiga puben Smugglers Inn och följer inte med hem.

På Pickled Pelican/Café de Paris satte vi också till lunch i oss en av de bättre måltiderna under resan - sniglar till förrätt, äppeltarte till efterrätt och däremellan en mycket fin sirloinstek med potatispuré, portvinssås och vitlöksstekta haricorte verts.

Vi har käkat en jäkla massa gott på vägen genom sydöstra Asien. Stor del av nöjet enligt mig. Maten, taxiresorna och hotellen.

Kan vi rekommendera att ge sig ut och resa med en sju månader gammal bebis då? Ja, det är klart ni ska. Det är naturligtvis betydligt lättare många gånger att stanna hemma (eller i alla fall stanna på ett ställe och inte bo på 10 olika hotell). Men vi kommer minnas de här åtta veckorna betydligt bättre och kunna leva på de betydligt längre än om vi bara suttit hemma i huset i skogen.

Och även om det funnits stunder när man önskat att man vore hemma - när Julie blev magsjuk och kaskadspydde på planet ner, när hon fick vad vi tror var, vi vet fortfarande inte men får väl kolla upp det här, vattkoppor, eller när vi fick köpa nya flygbiljetter för en massa pengar, så har ändå den allra mesta tiden varit fantastisk. Och inte minst lärorik.

Vi har gjort, sett och upplevt en massa saker vi aldrig kommer glömma och vi har haft med oss världens snällaste, lugnaste och gladaste bebis som fått så mycket uppmärksamhet att hon antagligen kommer bli tokig ute i skogen.

Jag vet naturligtvis att hon inte kommer minnas ett dyft av det här när hon blir äldre men jag hoppas och tror verkligen att den här resan kommer sätta sina spår i henne ändå. Framförallt att hon fortsätter vara lika öppen och glad inför nya möten med människor. Och hundar och katter.

Och jag hoppas att hon kommer tycka om att titta igenom fotoalbumen och återupptäcka sin första långresa. Dessutom hoppas jag att vi kommer ha möjlighet att göra om det, med en Julie som är mer delaktig i allt som hör resandet till och som kan ta in alla intryck ännu mer.

Och eftersom jag fortfarande inte kommer överens med nya Blogger så kommer bildtexterna här:

1. Huvudrätten på Pickled Pelican/Café de Paris.

2. Jullan bakom baren på sitt nya jobb på Old Smugglers Inn.

3. Streets of Hong Kong.

4. Hong Kong by night.

Lär oss Hong Kong

Förmiddag:

Hong Kong nu. Har alltid längtat efter Hong Kong sen jag läste nån bok av Tony Parsons i början på 00-talet. Det var färjor, pubar, framtid och England. Det är väl rätt mycket Kina också, får man säga.

Och även om det i skylinen finns många likheter med New York, skyskraporna är många och täta, så känns staden mer som London. Ingen stad man får grepp om på en vecka. Än svårare blir det med barnvagn har vi upptäckt. Svårforcerat.

Som tur är finns det bra restauranger att smita in på. Burgarna och tapasen på Joe Bananas i Wanchai rekommenderas och i Happy Valley, där vi bor, har vi hittat en trevlig bistro i Saint Germain.

I dag hade vi tänkt åka upp på Victoria Peak och blicka ut över stan. Men just nu ser det ut såhär.

Detta är klockan 11.10 på förmiddagen.

Himlen slocknade totalt. Och regnet öser ner. Det regnar rätt mycket i den här staden verkar det som. Det är tydligen Amber Rainstorm Warning idag. Den lägsta av tre regnvarningar. Men ändå.

Kväll:

Vi kom upp på Victoria Peak ändå. Bedårande utsikt. Men alldeles för högt för min smak egentligen. Min höjdrädsla blir bara värre och värre tycker jag. Ingen ultimat dag i och med att vi hann med både 55:e våningen av Two ifc, Hong Kongs näst högsta byggnad, samt 45:e, av Bank of China, den kanske mest karismatiska skyskrapan i staden. Om man inte är inne på Fung Shui, den har tydligen dålig sådan.

Innan dess hann vi med att åka rulltrappor upp till Soho och för andra gången käka lunch på ett mycket bra italiensk ställe. Tvårätters med kaffe för 98 HK-dollar. Och det här med rulltrappor som transportmedel i städer. Extremt underskattat. Synd bara att endast transporterade oss uppåt. Trappor nerför med barnvagn är, som en hel del annat, inte optimalt.

Men vi löser det också. Och Julie är glad. Även om hon inte får lika mycket uppmärksamhet här som i Thailand och Vietnam. Där var hon en kändis. Här är hon bara en väldigt söt och snäll bebis. Kanske bra med anpassning inför Sverige.

För det är inte så många dagar kvar nu. Ett par stycken. Bävar. Efter åtta veckor på hotell känns det tungt att man måste bädda sin egen säng i nästa vecka. Och efter tre restaurangbesök om dagen i åtta veckor ska man plötsligt plocka undan tallriken efter sig. Och dammsuga. Och börja tjäna lite nya pengar kanske...

Men laga mat ska faktiskt bli jäkligt roligt.

Vi återkommer säkert nån gång innan det bär av mot.. vintern?

/Kalle

Och eftersom nya Blogger inte ännu är fungerande, inte alls faktiskt, så kommer resten av bilderna med bildtexter först här:

1. Förbjudet att stanna 24 timmar om dygnet. Eller som det heter på kinesiska: Lägg gärna fiskrenset i byrån.

2. Two ifc. Alldeles för högt. Onödigt högt. Till och med på 55:e, av 88, våningen.

3. Jag och Julie har just spanat in en massa apor i Hong Kongs botaniska trädgård. Lattjo, tycker Jullan. Och jag håller med.

4. Uppe på The Peak är alla glada. Trots höjden tydligen.

5. På väg upp till Victoria Peak med bergbanan. Kraftigt brant. Och det där med att inte skett någon olycka sedan invigningen 1882 biter inte på mig. Desto större risk nu då...

6. Bank of China. Dålig Fung Shui. Det ser ni ju.

Julies nya jobb

Befinner oss i Hoi An nu, skräddarstaden. Här måste en del svåra beslut fattas. Hur många klänningar vill jag sy upp? Långa eller korta? Vilket tyg? Vilken färg?

Julie är fullkomligt oberörd av besluten som ska fattas. Bara hon får mat.

Till slut bestämde vi oss för fem klänningar, en kjol och en höst/vinterjacka till mig. Kalle har köpt en kavaj, en t-shirt, ett par chinos, en höstjacka och fyra skjortor.

Jag provar en klänning. Sömmerskan rättar till lite småfel så den blir perfekt.

Men idag är det bara fredag så än finns tid att köpa mera. Ska nog kolla på något fint till Julie också. Hon har tjänat ihop lite egna pengar genom att jobba i receptionen på hotellet.

Julie skriver in nya gäster

Julie och hennes kollegor

De tillverkar även skor här. Varannan affär är fylld till bredden med skor och varannan fylld med tyger och klädmodeller. Jag är i himmelriket. Ja om det inte vore för att vi inte har obegränsat med pengar.

Men det är väldigt billigt så vi har råd med mycket, och det kanske tur att pengarna sätter lite gränser. Det tillsammans med vikten som vi får checka in på flyget. Annars skulle jag lätt kunnat köpa femton par skor, minst. Eller femtio hade nog inte varit något problem. Nu har det blivit två par till mig och ett par till Kalle.

Första paret ut

Att tillverka skor efter sin egen fot känns väldigt lyxigt. Lyxigare är kläder, jag hoppas innerligt att det är bra kvalitet och att de håller länge. Men de känns sköna, mycket skönare än några skor jag provat hemma.
/Sandra

Nya höjder i Vietnam

Efter tre nätter i Ho Chi Minh City befinner vi oss nu i Nha Trang. En bra stad en bit upp på den vietnamesiska kusten. Gillade den när jag var här 2006, gillar den fortfarande och kommer säkert åka tillbaka igen.

Dock har turismen sen 2006 växt enormt och staden har bokstavligen invaderats av ryssar. De är överallt, menyerna är på ryska, informationsskyltar på ryska och vietnameserna förutsätter nästan att man är ryss. Lite som Sverige och Koh Lanta kanske.

Utsikt över Nha Trang från vår hotellpool. Och nej, det är inte jag som tagit kortet utan Sandra som inte lider av höjdskräck och vi hänger inte där alls. Men hotellet, Phu Quy 2 är bra faktiskt. Förutom att fönstren är lite tunna och frukosten lite tråkig finns det inget större att klaga på.

-----

Igår spenderade vi dagen på Vinpearl Island. En enorm nöjespark med bland annat vattenland, karuseller, undervattensvärld, 4D-filmer. Ett paradis för en 12-åring. Ett grymt roligt ställe för oss andra.

Världens längsta linbana över vatten tog oss över till ön. Jag var något skeptisk inför den där höjden.

Tyvärr jagar man väl inte samma kickar som när man var 12, vilket gjorde att jag med min milda vattenskräck och ganska grova höjdskräck stod över vissa av de extrema vattenrutchbanor som fanns i vattenlandet.

Extremt laddad var jag innan. Sådär kaxig när det väl gällde. Men jäkligt kul var det som jag gav mig på.

Jag i Tsunamin. Den var rätt kul faktiskt. Men så sjukt brant.

Sandra på banan näst längst till vänster.

Julie hade också kul i barnens del. Åkte till och med de allra minsta rutchkanorna. Hon skrattade högt nästan hela tiden som vi badade.

På väg upp för sin favoritrutchbana, som för övrigt såg ut som soffan i Boktipset.

Sandra och Julie åker Lazy River som gick runt hela vattenlandet.

Hon hade kul åt de fula fiskarna i undervattensvärlden också. Endel fina fiskar också. Modernt som det var fick vi ställa oss på ett rullband och åka runt i akvariet. Bekvämt och bra.

Jullan är imponerad av alla färgglada fiskar.

4D-filmen var dock inte so much to hang in the christmas tree och den enda bergochdalbanan som fanns var lite väl kort. Men de såg å andra sidan ut att hålla på att bygga en del nya spännande saker i bergochdalbansväg.

Sandra åker bergochdalbana. Jullan sitter bredvid men syns tyvärr inte.

-----

Why Not är den mest klassiska bar/restaurangen i Nha Trang. Det är sen gammalt.

Men bäst i Nha Trang är ändå Louisiane Brewhouse som brygger sina egna öl, serverar bra mat, erbjuder solstolar och pool på stranden och gratis wifi.

Den där ölen var riktigt god också. Helt klart i klass med vissa svenska och amerikanska microbryggerier. Både deras pilsner och deras crystal ale tror jag hade sålt på Bolaget i en tillfällig lansering.

Vietnamesisk ale. Det trodde jag inte. Microbryggerierna breder ut sig.

Good Morning Vietnam, ett italienskt ställe med bra pizza, bra pasta pch riktig parmesanost kan också rekommenderas. De serverar också bra fatlagrad grappa. Vet jag av nån anledning.

Vietnamesiskt microbryggeri i Nha Trang. Ett måste om ni åker hit.

-----

I Saigon käkade vi gott, och lite dyrare, på Zanzibar. Men bäst var nog Ngon, ett välbesökt ställe som serverade allt det vietnamesiska köket hade att erbjuda.

Vi besökte War Remnants Museum, jag för andra gången, och fick en snabb genomgång av Amerikakriget, som det heter här. Hemsk skit. Så många människoliv och så mycket förstörelse till ingen som helst nytta. Fy fan.

Sista dagen var vi ute en heldag på Mekongdeltat och besökte sjungande och spelande bybor som bjöd på thé, godistillverkning (köpte med oss nåt kilo) och honungstillverkning (med tillhörande pytonorm) bland annat.

På bananbåt i Mekongdeltat.


Jag var på en liknande tur 2006 och man kan lugnt säga att turismen i deltat har ökat sen dess. Tyvärr känns det lite väl mycket som att man skeppas runt i något som ska föreställa det riktiga Vietnam men som mest är uppbyggt för turism.

Guiden vi hade kom dock från en av öarna vi besökte vilket gjorde vi fick chans att besöka huset där hennes föräldrar bodde och där hon var uppvuxen. Där tillverkade de risvin och drev grisfarm. Tyvärr låg deras hus en cykeltur bort vilket gjorde att Julie inte kunde följa med så hon och Sandra fick slappa i en hängmatta på lunchstället i stället.

Pigge Werkelin.

-----

Trafiken i Vietnam är verkligen kaos för oss. Men man lär sig och kommer in i det, även om det är smått jobbigt med allt tutande hela tiden.

Och lite glada är vi för att vi la lite extra pengar och flyger mellan städerna istället för att ta bussen.

-----

Imårrn åker vi vidare till Hoi An, skräddarstaden kallad och ska förhoppningsvis sy upp lite kläder.

Till Julie får vi nog ta i lite i storlekarna då det känns som att hon växer så det knakar just nu. Slukar ungefär dubbelt så mycket mat som för bara ett par veckor sen. Finns ingen hejd på ungen.

Vietnameserna har stulit vår unge igen. Alla försöker. Om de inte nöjer sig med att bara dra henne i tårna eller nypa henne i kinden. Men vi har koll på henne hela tiden.

/Kalle

Att välja hotell är en konst

Så. Då kom vi iväg till Vietnam ändå. Checkade in på Elegant Hotel i Ho Chi Minh City i dag och ska spendera två heldagar till här innan vi drar vidare till Nha Trang.

Ja, eller hur många dagar det nu blir. Visade sig att bussen tog tio timmar och inte fem som vi räknat med. Kan bli nattbuss.

-----

Bangkok levererade som vanligt. Tyvärr gjorde inte Arnoma Hotel det. Först fick vi ett rum som stank cigarettrök som om det låg 22 fimpar och glödde under sängen. Och rummet vi bytte till hade öppna spjäll till grannrummet vilket gjorde att vi väcktes klockan 07.55 av musik som strömmade ut från AC:n i taket! Hade vi kunnat, typ, koreanska hade vi också hört allt som sades från toaletten hos familjen i rum 1502.

Så vi fick byta till ett tredje rum och fick på köpet en hyfsad utsikt över Bangkok. Och som det gamla ordspråket säger - Ett skithotell med utsikt över Bangkok är bättre en ett skithotell utan utsikt över Bangkok.

Hyfsat ändå.

Förutom att det börjar bli lite gammalt, hotellet, och rummen skulle behöva en upputsning är det inga större fel på det. Det ligger mitt i stan, är hyfsat högt, har tre-fyra olika restauranger och erbjuder all den servicen som ett fyrstjärnigt hotell ska.

Men det känns som att det hade sin peak och sina guldår när den första Wall Street-filmen kom. Dessutom tar de hutlösa ockerpriser för sin wifi.

Jag har alltid sagt att man ska akta sig för hotell med elektroniska "Do not disturb"-skyltar. Sånt ska berättas med lapp man hänger på dörrhandtaget. Överdriven elektronik - sent 80-tal.

Så bo inte på Arnoma. Välj exempelvis Ramada Hotel & Suites istället som vi bodde på senast. Ett snyggt och fräscht designhotell mitt i Sukhumvitvimlet med mycket trevlig personal. Går att få dubbelrum inklusive frukost för under 500-lappen per natt.

Hotellet här i Saigon är... inte så mycket bättre än Arnoma tyvärr. Å andra sidan bara hälften så dyrt. Jävla felval vi gör. Jag fick tjata till mig en spjälsäng nyss. Som de påstod inte fick plats i rummet. Hade vi däremot uppgraderat oss så hade de fixat det...

Spjälsängen fick visst plats och det visade sig att de hade allt julpynt förvarat i den.

Dessutom visade det sig bo ett flertal myror på rummet. Börjar ana att de skriver sina egna recensioner på booking.com. Eller ska jag bara byta boknigssida?

-----

Nu vet jag ungefär hur Brad Pitts "vanliga" kompisar, om han nu har sådana, har det när de går på stan med honom, om de nu gör det. Att vandra runt på Bangkoks gator med en kritvit 8-måndersbebis i bara blöja drar åt sig blickarna i den här staden. Folk pekar, klappar, drar i händer och fötter, fotar och, det händer faktiskt, småskriker.

Hyfsat bortskämd med uppmärksamhet ungen blir. Kommer bli en chock för henne att komma hem till skogen med två trötta föräldrar. Det verkar nämligen inte bli mindre uppmärksamhet här i Vietnam.

-----

Avslutade Bangkok med en lunch på Blue Elephant. En lugn oas mitt i Bangkoks myller. Kolonialt! Julie fick för första gången äta sin gröt med guldsked. Och min The Pearls of Blue Elephant, ett hopplock av förrätterna i kategorin Thai cuisine of today, var mycket bra. Sandras thai-ribs bra men kunde varit köttigare säger hon.

Bebis matas med guldsked. Bortskämda unge.

Vi fick i och för sig också guldbestick.

-----

Hann också med Hard Rock Café och semesterns hittills dyraste måltid. Men bra burgare förstås. Mer för pengarna fick vi på The Londoner Brew Pub, som hade fina egenbryggda cream bitter ales och serverade utmärkt fish and chips.

Dessutom sände de, till skillnad från Europa, alla 3-matcher i lördags. Tyvärr gick ju det mesta åt skogen bara.

-----

Besökte den liggande buddhan i Wat Po-templet i Bangkok. Ett hyfsat mäktigt bygge. 46 meter lång är han.

Julie var som vanligt mer intresserad av människor än sevärdheter.

46 meter. Från topp till tå.

-----

Värmen i Bangkok är inte så outhärdlig som det kan verka faktiskt.

37 nätta grader.

-----

Nehe. Nu ska vi försöka styra upp den här semesterns tre återstående veckor. Eller är det någon som kan gå in och göra det åt oss, charterstyle?

/Kalle

Julie och djuren

Julie har börjat upptäcka djur. De är ungefär lika roliga som barn, bebisar och alla thailändare. Speciellt lite större hundar som viftar på svansen och springer. Då viftar Julie på armarna, tjoar, dreglar och försöker springa efter.

På eftermiddagarna brukar vi ägna en timme eller så åt att jaga hundar i receptionen och runt om på hotellområdet. Om jag bär Julie när vi får syn på en börjar hon springa i luften (vilket fick personalen i receptionen att skratta högt idag) och står hon på golvet är det full karriär efter hunden.

Vovv vovv vovv

Men hon brukar stanna nån halvmeter ifrån och är än så länge inte så intresserad av att klappa. Vilket jag tycker är bra för man vet aldrig vad de har för otäcka baciller.

Vi träffade en fin katt igår som såg ren och välmående ut så den vågade jag klia lite bakom örat. Vilket gjorde Julie intresserad också. Fick hon tag i pälsen klappade hon ganska snällt men hon försökte få tag i öronen för att rycka i dem. Något riktigt bra grepp fick hon aldrig och det är nog katten glad för.

Fina, fina katten

Igår träffade vi väldigt stora hundar som jag förklarade det för Julie. Elefanter skulle vi vuxna säga. När det gäller hundar och katter tjoar Julie åt dem, elefanterna var hon aningen mer skeptisk mot. Hon tryckte sig nära mig och ville inte vinka eller heja på dem.

Men hon kikade storögt. Och grät inte, inte ens när elefanten upptäckte henne och sträckte fram snabeln mot oss. Men det var riktigt läskigt.

Stor elefant

Julies topptre favoritdjur:
1. Hundar
2. Katter
3. Fåglar

/Sandra