måndag 23 april 2012

Åtta veckor senare

På väg hem då. Direktkärra hade varit att föredra. Nu blir det tre timmar i Istanbul på vägen. Sådär kul.

Avslutade Hong Kong med en halvdag i Stanley, på södra delen av ön. Förvånansvärt skönt att slippa undan staden i den lilla byn som var Hong Kongs första stad och dit engelsmännen först kom.

Jullan fick jobb på den något ruffiga men väldigt charmiga puben Smugglers Inn och följer inte med hem.

På Pickled Pelican/Café de Paris satte vi också till lunch i oss en av de bättre måltiderna under resan - sniglar till förrätt, äppeltarte till efterrätt och däremellan en mycket fin sirloinstek med potatispuré, portvinssås och vitlöksstekta haricorte verts.

Vi har käkat en jäkla massa gott på vägen genom sydöstra Asien. Stor del av nöjet enligt mig. Maten, taxiresorna och hotellen.

Kan vi rekommendera att ge sig ut och resa med en sju månader gammal bebis då? Ja, det är klart ni ska. Det är naturligtvis betydligt lättare många gånger att stanna hemma (eller i alla fall stanna på ett ställe och inte bo på 10 olika hotell). Men vi kommer minnas de här åtta veckorna betydligt bättre och kunna leva på de betydligt längre än om vi bara suttit hemma i huset i skogen.

Och även om det funnits stunder när man önskat att man vore hemma - när Julie blev magsjuk och kaskadspydde på planet ner, när hon fick vad vi tror var, vi vet fortfarande inte men får väl kolla upp det här, vattkoppor, eller när vi fick köpa nya flygbiljetter för en massa pengar, så har ändå den allra mesta tiden varit fantastisk. Och inte minst lärorik.

Vi har gjort, sett och upplevt en massa saker vi aldrig kommer glömma och vi har haft med oss världens snällaste, lugnaste och gladaste bebis som fått så mycket uppmärksamhet att hon antagligen kommer bli tokig ute i skogen.

Jag vet naturligtvis att hon inte kommer minnas ett dyft av det här när hon blir äldre men jag hoppas och tror verkligen att den här resan kommer sätta sina spår i henne ändå. Framförallt att hon fortsätter vara lika öppen och glad inför nya möten med människor. Och hundar och katter.

Och jag hoppas att hon kommer tycka om att titta igenom fotoalbumen och återupptäcka sin första långresa. Dessutom hoppas jag att vi kommer ha möjlighet att göra om det, med en Julie som är mer delaktig i allt som hör resandet till och som kan ta in alla intryck ännu mer.

Och eftersom jag fortfarande inte kommer överens med nya Blogger så kommer bildtexterna här:

1. Huvudrätten på Pickled Pelican/Café de Paris.

2. Jullan bakom baren på sitt nya jobb på Old Smugglers Inn.

3. Streets of Hong Kong.

4. Hong Kong by night.

fredag 20 april 2012

Lär oss Hong Kong

Förmiddag:

Hong Kong nu. Har alltid längtat efter Hong Kong sen jag läste nån bok av Tony Parsons i början på 00-talet. Det var färjor, pubar, framtid och England. Det är väl rätt mycket Kina också, får man säga.

Och även om det i skylinen finns många likheter med New York, skyskraporna är många och täta, så känns staden mer som London. Ingen stad man får grepp om på en vecka. Än svårare blir det med barnvagn har vi upptäckt. Svårforcerat.

Som tur är finns det bra restauranger att smita in på. Burgarna och tapasen på Joe Bananas i Wanchai rekommenderas och i Happy Valley, där vi bor, har vi hittat en trevlig bistro i Saint Germain.

I dag hade vi tänkt åka upp på Victoria Peak och blicka ut över stan. Men just nu ser det ut såhär.

Detta är klockan 11.10 på förmiddagen.

Himlen slocknade totalt. Och regnet öser ner. Det regnar rätt mycket i den här staden verkar det som. Det är tydligen Amber Rainstorm Warning idag. Den lägsta av tre regnvarningar. Men ändå.

Kväll:

Vi kom upp på Victoria Peak ändå. Bedårande utsikt. Men alldeles för högt för min smak egentligen. Min höjdrädsla blir bara värre och värre tycker jag. Ingen ultimat dag i och med att vi hann med både 55:e våningen av Two ifc, Hong Kongs näst högsta byggnad, samt 45:e, av Bank of China, den kanske mest karismatiska skyskrapan i staden. Om man inte är inne på Fung Shui, den har tydligen dålig sådan.

Innan dess hann vi med att åka rulltrappor upp till Soho och för andra gången käka lunch på ett mycket bra italiensk ställe. Tvårätters med kaffe för 98 HK-dollar. Och det här med rulltrappor som transportmedel i städer. Extremt underskattat. Synd bara att endast transporterade oss uppåt. Trappor nerför med barnvagn är, som en hel del annat, inte optimalt.

Men vi löser det också. Och Julie är glad. Även om hon inte får lika mycket uppmärksamhet här som i Thailand och Vietnam. Där var hon en kändis. Här är hon bara en väldigt söt och snäll bebis. Kanske bra med anpassning inför Sverige.

För det är inte så många dagar kvar nu. Ett par stycken. Bävar. Efter åtta veckor på hotell känns det tungt att man måste bädda sin egen säng i nästa vecka. Och efter tre restaurangbesök om dagen i åtta veckor ska man plötsligt plocka undan tallriken efter sig. Och dammsuga. Och börja tjäna lite nya pengar kanske...

Men laga mat ska faktiskt bli jäkligt roligt.

Vi återkommer säkert nån gång innan det bär av mot.. vintern?

/Kalle

Och eftersom nya Blogger inte ännu är fungerande, inte alls faktiskt, så kommer resten av bilderna med bildtexter först här:

1. Förbjudet att stanna 24 timmar om dygnet. Eller som det heter på kinesiska: Lägg gärna fiskrenset i byrån.

2. Two ifc. Alldeles för högt. Onödigt högt. Till och med på 55:e, av 88, våningen.

3. Jag och Julie har just spanat in en massa apor i Hong Kongs botaniska trädgård. Lattjo, tycker Jullan. Och jag håller med.

4. Uppe på The Peak är alla glada. Trots höjden tydligen.

5. På väg upp till Victoria Peak med bergbanan. Kraftigt brant. Och det där med att inte skett någon olycka sedan invigningen 1882 biter inte på mig. Desto större risk nu då...

6. Bank of China. Dålig Fung Shui. Det ser ni ju.


fredag 13 april 2012

Julies nya jobb

Befinner oss i Hoi An nu, skräddarstaden. Här måste en del svåra beslut fattas. Hur många klänningar vill jag sy upp? Långa eller korta? Vilket tyg? Vilken färg?

Julie är fullkomligt oberörd av besluten som ska fattas. Bara hon får mat.

Till slut bestämde vi oss för fem klänningar, en kjol och en höst/vinterjacka till mig. Kalle har köpt en kavaj, en t-shirt, ett par chinos, en höstjacka och fyra skjortor.

Jag provar en klänning. Sömmerskan rättar till lite småfel så den blir perfekt.

Men idag är det bara fredag så än finns tid att köpa mera. Ska nog kolla på något fint till Julie också. Hon har tjänat ihop lite egna pengar genom att jobba i receptionen på hotellet.

Julie skriver in nya gäster

Julie och hennes kollegor

De tillverkar även skor här. Varannan affär är fylld till bredden med skor och varannan fylld med tyger och klädmodeller. Jag är i himmelriket. Ja om det inte vore för att vi inte har obegränsat med pengar.

Men det är väldigt billigt så vi har råd med mycket, och det kanske tur att pengarna sätter lite gränser. Det tillsammans med vikten som vi får checka in på flyget. Annars skulle jag lätt kunnat köpa femton par skor, minst. Eller femtio hade nog inte varit något problem. Nu har det blivit två par till mig och ett par till Kalle.

Första paret ut

Att tillverka skor efter sin egen fot känns väldigt lyxigt. Lyxigare är kläder, jag hoppas innerligt att det är bra kvalitet och att de håller länge. Men de känns sköna, mycket skönare än några skor jag provat hemma.
/Sandra

måndag 9 april 2012

Nya höjder i Vietnam

Efter tre nätter i Ho Chi Minh City befinner vi oss nu i Nha Trang. En bra stad en bit upp på den vietnamesiska kusten. Gillade den när jag var här 2006, gillar den fortfarande och kommer säkert åka tillbaka igen.

Dock har turismen sen 2006 växt enormt och staden har bokstavligen invaderats av ryssar. De är överallt, menyerna är på ryska, informationsskyltar på ryska och vietnameserna förutsätter nästan att man är ryss. Lite som Sverige och Koh Lanta kanske.


Utsikt över Nha Trang från vår hotellpool. Och nej, det är inte jag som tagit kortet utan Sandra som inte lider av höjdskräck och vi hänger inte där alls. Men hotellet, Phu Quy 2 är bra faktiskt. Förutom att fönstren är lite tunna och frukosten lite tråkig finns det inget större att klaga på.

-----

Igår spenderade vi dagen på Vinpearl Island. En enorm nöjespark med bland annat vattenland, karuseller, undervattensvärld, 4D-filmer. Ett paradis för en 12-åring. Ett grymt roligt ställe för oss andra.


Världens längsta linbana över vatten tog oss över till ön. Jag var något skeptisk inför den där höjden.

Tyvärr jagar man väl inte samma kickar som när man var 12, vilket gjorde att jag med min milda vattenskräck och ganska grova höjdskräck stod över vissa av de extrema vattenrutchbanor som fanns i vattenlandet.

Extremt laddad var jag innan. Sådär kaxig när det väl gällde. Men jäkligt kul var det som jag gav mig på.


Jag i Tsunamin. Den var rätt kul faktiskt. Men så sjukt brant.


Sandra på banan näst längst till vänster.

Julie hade också kul i barnens del. Åkte till och med de allra minsta rutchkanorna. Hon skrattade högt nästan hela tiden som vi badade.


På väg upp för sin favoritrutchbana, som för övrigt såg ut som soffan i Boktipset.


Sandra och Julie åker Lazy River som gick runt hela vattenlandet.

Hon hade kul åt de fula fiskarna i undervattensvärlden också. Endel fina fiskar också. Modernt som det var fick vi ställa oss på ett rullband och åka runt i akvariet. Bekvämt och bra.


Jullan är imponerad av alla färgglada fiskar.

4D-filmen var dock inte so much to hang in the christmas tree och den enda bergochdalbanan som fanns var lite väl kort. Men de såg å andra sidan ut att hålla på att bygga en del nya spännande saker i bergochdalbansväg.


Sandra åker bergochdalbana. Jullan sitter bredvid men syns tyvärr inte.

-----

Why Not är den mest klassiska bar/restaurangen i Nha Trang. Det är sen gammalt.

Men bäst i Nha Trang är ändå Louisiane Brewhouse som brygger sina egna öl, serverar bra mat, erbjuder solstolar och pool på stranden och gratis wifi.

Den där ölen var riktigt god också. Helt klart i klass med vissa svenska och amerikanska microbryggerier. Både deras pilsner och deras crystal ale tror jag hade sålt på Bolaget i en tillfällig lansering.

Vietnamesisk ale. Det trodde jag inte. Microbryggerierna breder ut sig.

Good Morning Vietnam, ett italienskt ställe med bra pizza, bra pasta pch riktig parmesanost kan också rekommenderas. De serverar också bra fatlagrad grappa. Vet jag av nån anledning.


Vietnamesiskt microbryggeri i Nha Trang. Ett måste om ni åker hit.

-----

I Saigon käkade vi gott, och lite dyrare, på Zanzibar. Men bäst var nog Ngon, ett välbesökt ställe som serverade allt det vietnamesiska köket hade att erbjuda.

Vi besökte War Remnants Museum, jag för andra gången, och fick en snabb genomgång av Amerikakriget, som det heter här. Hemsk skit. Så många människoliv och så mycket förstörelse till ingen som helst nytta. Fy fan.

Sista dagen var vi ute en heldag på Mekongdeltat och besökte sjungande och spelande bybor som bjöd på thé, godistillverkning (köpte med oss nåt kilo) och honungstillverkning (med tillhörande pytonorm) bland annat.


På bananbåt i Mekongdeltat.


Jag var på en liknande tur 2006 och man kan lugnt säga att turismen i deltat har ökat sen dess. Tyvärr känns det lite väl mycket som att man skeppas runt i något som ska föreställa det riktiga Vietnam men som mest är uppbyggt för turism.

Guiden vi hade kom dock från en av öarna vi besökte vilket gjorde vi fick chans att besöka huset där hennes föräldrar bodde och där hon var uppvuxen. Där tillverkade de risvin och drev grisfarm. Tyvärr låg deras hus en cykeltur bort vilket gjorde att Julie inte kunde följa med så hon och Sandra fick slappa i en hängmatta på lunchstället i stället.


Pigge Werkelin.

-----

Trafiken i Vietnam är verkligen kaos för oss. Men man lär sig och kommer in i det, även om det är smått jobbigt med allt tutande hela tiden.

Och lite glada är vi för att vi la lite extra pengar och flyger mellan städerna istället för att ta bussen.

-----

Imårrn åker vi vidare till Hoi An, skräddarstaden kallad och ska förhoppningsvis sy upp lite kläder.

Till Julie får vi nog ta i lite i storlekarna då det känns som att hon växer så det knakar just nu. Slukar ungefär dubbelt så mycket mat som för bara ett par veckor sen. Finns ingen hejd på ungen.


Vietnameserna har stulit vår unge igen. Alla försöker. Om de inte nöjer sig med att bara dra henne i tårna eller nypa henne i kinden. Men vi har koll på henne hela tiden.

/Kalle

tisdag 3 april 2012

Att välja hotell är en konst

Så. Då kom vi iväg till Vietnam ändå. Checkade in på Elegant Hotel i Ho Chi Minh City i dag och ska spendera två heldagar till här innan vi drar vidare till Nha Trang.

Ja, eller hur många dagar det nu blir. Visade sig att bussen tog tio timmar och inte fem som vi räknat med. Kan bli nattbuss.

-----

Bangkok levererade som vanligt. Tyvärr gjorde inte Arnoma Hotel det. Först fick vi ett rum som stank cigarettrök som om det låg 22 fimpar och glödde under sängen. Och rummet vi bytte till hade öppna spjäll till grannrummet vilket gjorde att vi väcktes klockan 07.55 av musik som strömmade ut från AC:n i taket! Hade vi kunnat, typ, koreanska hade vi också hört allt som sades från toaletten hos familjen i rum 1502.

Så vi fick byta till ett tredje rum och fick på köpet en hyfsad utsikt över Bangkok. Och som det gamla ordspråket säger - Ett skithotell med utsikt över Bangkok är bättre en ett skithotell utan utsikt över Bangkok.

Hyfsat ändå.

Förutom att det börjar bli lite gammalt, hotellet, och rummen skulle behöva en upputsning är det inga större fel på det. Det ligger mitt i stan, är hyfsat högt, har tre-fyra olika restauranger och erbjuder all den servicen som ett fyrstjärnigt hotell ska.

Men det känns som att det hade sin peak och sina guldår när den första Wall Street-filmen kom. Dessutom tar de hutlösa ockerpriser för sin wifi.

Jag har alltid sagt att man ska akta sig för hotell med elektroniska "Do not disturb"-skyltar. Sånt ska berättas med lapp man hänger på dörrhandtaget. Överdriven elektronik - sent 80-tal.

Så bo inte på Arnoma. Välj exempelvis Ramada Hotel & Suites istället som vi bodde på senast. Ett snyggt och fräscht designhotell mitt i Sukhumvitvimlet med mycket trevlig personal. Går att få dubbelrum inklusive frukost för under 500-lappen per natt.

Hotellet här i Saigon är... inte så mycket bättre än Arnoma tyvärr. Å andra sidan bara hälften så dyrt. Jävla felval vi gör. Jag fick tjata till mig en spjälsäng nyss. Som de påstod inte fick plats i rummet. Hade vi däremot uppgraderat oss så hade de fixat det...

Spjälsängen fick visst plats och det visade sig att de hade allt julpynt förvarat i den.

Dessutom visade det sig bo ett flertal myror på rummet. Börjar ana att de skriver sina egna recensioner på booking.com. Eller ska jag bara byta boknigssida?

-----

Nu vet jag ungefär hur Brad Pitts "vanliga" kompisar, om han nu har sådana, har det när de går på stan med honom, om de nu gör det. Att vandra runt på Bangkoks gator med en kritvit 8-måndersbebis i bara blöja drar åt sig blickarna i den här staden. Folk pekar, klappar, drar i händer och fötter, fotar och, det händer faktiskt, småskriker.

Hyfsat bortskämd med uppmärksamhet ungen blir. Kommer bli en chock för henne att komma hem till skogen med två trötta föräldrar. Det verkar nämligen inte bli mindre uppmärksamhet här i Vietnam.

-----

Avslutade Bangkok med en lunch på Blue Elephant. En lugn oas mitt i Bangkoks myller. Kolonialt! Julie fick för första gången äta sin gröt med guldsked. Och min The Pearls of Blue Elephant, ett hopplock av förrätterna i kategorin Thai cuisine of today, var mycket bra. Sandras thai-ribs bra men kunde varit köttigare säger hon.

Bebis matas med guldsked. Bortskämda unge.

Vi fick i och för sig också guldbestick.

-----

Hann också med Hard Rock Café och semesterns hittills dyraste måltid. Men bra burgare förstås. Mer för pengarna fick vi på The Londoner Brew Pub, som hade fina egenbryggda cream bitter ales och serverade utmärkt fish and chips.

Dessutom sände de, till skillnad från Europa, alla 3-matcher i lördags. Tyvärr gick ju det mesta åt skogen bara.

-----

Besökte den liggande buddhan i Wat Po-templet i Bangkok. Ett hyfsat mäktigt bygge. 46 meter lång är han.

Julie var som vanligt mer intresserad av människor än sevärdheter.

46 meter. Från topp till tå.

-----

Värmen i Bangkok är inte så outhärdlig som det kan verka faktiskt.

37 nätta grader.

-----

Nehe. Nu ska vi försöka styra upp den här semesterns tre återstående veckor. Eller är det någon som kan gå in och göra det åt oss, charterstyle?

/Kalle